Obotlig tidsoptimist!
För ett tag sen hittade jag en grupp på Facebook som var sååå klockren för mig! Kunde ha skapat den själv; "vi som alltid är sena fast vi hade gott om tid från början". Det är så jag. Vad jag än ska göra tror jag alltid att tiden räcker till mer än den egentligen gör. Hur kan jag tro det??? Hur kunde jag till exempel tro att jag, när jag kom till stan idag kl. 17, skulle hinna uträtta ett par ärenden i ett par av stadens butiker, bli hämtad av min kära mor för att följa med henne hem för att hjälpa henne att skotta gården fri från flera dagars nederbörd, åka hem till mitt lilla hem därhemma, skriva en seminarieuppgift som ska in i morron (!) OCH packa inför helgens äventyr?? Någonstans i allt detta skulle jag också hinna äta... Det säger ju egentligen sig självt att min tidsplan inte håller o det gjorde den naturligtvis inte heller. Offrade middag för ett snabbt mellanmål innan skottandet och jag har heller inte packat. Morrondagen bjuder på ett heldagsseminarium (som jag måste hinna göra ett par utskrifter inför...), två timmars "hål" o sen hem till en god vän för att träffa bästa tjejerna. Lördag morron 07.00 går färden till Stockholm o innan dess vore det ju bra om jag hade hunnit packa... Jag säger som jag brukar; det löser sig. O så hoppas jag att jag gör annorlunda nästa gång. Fast det är inte särskilt troligt... Jag måste släppa känslan av prestationstvång!!
//T
